D

Som vissa vet så arbetar jag för tillfället på en novellsamling. Efter moget övervägande har jag fått kassera en av novellerna helt sonika på grund av bristande kvalitet. Därför tänkte jag att jag lägger upp den här för den som är intresserad. Det är fritt fram att gissa vad metaforen i historien är; det är faktiskt inte så överdrivet kryptiskt:

D
”Att inte fler regenter uppskattar sin status, det är och förblir en gåta.” Så tänkte Kung Johan då han efter en lång natt nästan helt utan sömn slagit sig ner på sin tron vilken idag precis som alltid annars öppet välkomnat honom. Det var nästan enbart när han tog plats på denna sin stolta konungastol som han verkligen kunde känna sig som den majestät han ändå var.
Förmodligen berodde det hela på att inne i den höga salen kunde han för ett ögonblick lösa sig från sina krävande plikter till folket och verkligen slappna av; han kände hur de överspända musklerna mjuknade av välbehag då han slog sig ner. Det var som om en stor tyngd släppte från hans kropp. Han var lättad över friheten, över det viskande sorlet från väggarna. Han kunde unna sina tankar att bara flyta omkring, ty ingen ansträngning var längre nödvändig. Utanför sin skyddade höga sal var han ständigt tvingad att hålla på sig med vad han än tog sig för. Ett litet avvikande från uppmärksamheten skulle kunna innebära en fatal katastrof, ty där utanför fanns vare sig sufflör eller rådgivare tillgänglig. Här inne kunde han dock lägga allt vad försiktighet hette åt sidan och bara låta allt det förbjudna tränga igenom, ingen skulle upptäcka hans illdåd, aldrig kunde han här bli beskylld för bristande moral och etik.
Åh, så han älskade sin höga sal och framför allt sin underbara tron, det var nästan som om den vore magisk på något besynnerligt vis, som om hans dolda, avskyvärt smutsiga inre drogs ur honom och fäste sig vid den. Det var till tronen han kunde bikta sig och det var inför den han erkände de synder han samlat på sig. Det var heller ingen mening med att försöka dölja några hemligheter, ty den såg igenom honom, krävde att få taga del av honom. Men detta var inte av ondska, det var av medkänsla, ty ingen klarar av att hålla alla sina synder för sig själv. Tronen delade hans börda. Ibland kände han som att den var hans enda vän här i livet, den ende som hjälpte honom återfå sitt självförtroende i svåra tider, den ende som påminde honom om att han verkligen var en kung, och därför älskade han den, som en vän, som en broder.
Som den höga posten i det närmsta kräver hade han givetvis också en drottning vid sin sida. Deras kungadöme var dock långt ifrån ett av de rikare i landet vilket medförde att de enbart hade haft råd att införskaffa en gemensam tron. Dock verkade det nästan som att drottningen skämdes för den, ty hon talade aldrig om den och hon bannade Kung Johan så fort han lovordade dess prakt och strödde komplimanger över dess gudomlighet. Men vad hon inte visste var att Kung Johan flera gånger sett henne själv smyga sig in i höga salen och där sjunka ner på underverket med en bekvämlighetens suck. Hon försökte dölja att hon bar på det onämnbara, de för henne och för resten av världen ofrånkomliga, förbjudna bördorna, och även fast hon avskydde hans alltid lika filantropiska kompanjon så anlitade även hon denne att lätta sitt samvete inför. Och trots hennes förakt så var den aldrig fördömande, den förstod hennes aktsamhet och den var bara glad över att kunna hjälpa till och mottog precis som vanligt och precis som med alla övriga hennes bekännelser.
Kung Johan blev plötsligt en aning moloken då han kom att tänka på att han snart förväntades visa sig där utanför. Han våndades över hur han skulle gå runt hela långa dagen och plågas och längta, längta efter att åter fyllas med världens farliga lockelser och åter givas anledning att ty sig till sin evigt trogne och erkänna sin skuld.
Nåja, ännu var det inte riktigt nödvändigt att jäkta, nog fanns det alltid tid att ännu en gång sluta ögonen, bekvämt luta sig tillbaka, sträcka armarna i luften och ge efter för skuldens behag.