Jag gjorde precis en fasansfull upptäckt. Jag satt nyss och plöjde igenom en av Johan Olof Wallins diktsamlingar. Jag håller Wallin som en av mina "favoritskalder" och fick därför i det närmsta hjärtsnörp då jag stöter på följande strofer ur stycket "Höbärgningen":
Hör hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!
Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.
Flickor med räfsor, gossar med liar, oxar med hölass
hava sin olika ton, men glädjen är lika.
Att rimma "bölas" med "hölass" är bland den lägsta form av versmakeri som tänkas kan. Det är nästan så att Per Gessle bara framstår som värdelös i jämförelse. Jag känner mig för tillfället fruktansvärt smutsig efter att ha proklamerat Wallin som en av de främsta och jag ser det som att hans ande stigit upp och satt en kniv i ryggen på mig.
Jag kräver härmed en postum ursäkt för att låta udda vara jämnt. "Dödens engel" anser jag fortfarande innehålla den bästa lyrik som författats men nu tvingas jag ställa mig aningen tveksam inför dess presumtiva briljans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar