Ju sämre historier desto fler skratt?

I gårdagens aftonblad går att läsa följande om komikern Björn Gustafsson:

"Gustafsson har tagit ledigt resten av sommaren på grund av utmattning.
– Jag tror att ledigheten har gjort honom väldigt gott, säger My Stroebaeck, Gustafssons presskontakt.
Sommarlovet fortsätter juli månad ut. Sedan fattas ett nytt beslut om time-outen ska fortsätta."

Direkt då jag läste detta förfasades jag till viss del då jag anser Björn Gustafsson vara den förmodligen sämsta komiker jag sett (noteras skall att jag här iofs inte inkluderar t.ex Pia Johansson, Özz Nujen och vissa andra ur Sveriges så kallade "humorelit" då de står under just benämningen "komiker"). Men just i denna tanke blev jag till att reflektera en smula över det här med definitioner. Är det verkligen rättvist att kalla Björn Gustafsson för värdelös komiker om man ser till kraven från hans målgrupp dvs. svenssons som anser det tokroligt att låtsas vara berusad oavsett en obefintlig skådespelartalang? Trots sina otaliga brister vad gäller allt som kan relateras till talang så mottags han trots allt varmt av just denna målgrupp som faktiskt är den dominerande bland Sveriges TV-tittare. Allt tror jag egentligen handlar om efterfråga och att tillfredsställa de (i det här fallet oerhört banala) behov som hos publiken finns. Om man ser det ur det perspektivet så kan man med lite god vilja istället dra slutsatsen om att Björn Gustafsson är ganska smart. Om publiken söker undermålig och lättillgänglig underhållning - som dessutom är avsevärt lättare att prestera och genomföra - så är det självklart att han ger dem detta. Det vore egentligen ganska dumt att inte ta tillfället i akt. Mindre arbete = mer lön eller tvärtom. Välj själv?
Nu är jag förvisso övertygad om att det i det här fallet de facto snarare handlar om bristande förmåga än ett smart förhållningssätt från Gustafsson, men jag fick mig i alla fall en intressant inre dialog.