Katarsis

Detta är en relativt gammal historia, från en innebandyplan någonstans i Värmland. Undertecknad jagar en anfallande spelare som är på väg mot mål. Jag snubblar plötsligt till och flyger framåt varpå jag av misstag knuffar omkull den anfallande spelaren. Med visst dåligt samvete frågar jag om allt gick bra och ber så mycket om ursäkt. Den tydligen stötte anfallaren väljer att helt ignorera mig, både med blickar och ord.
Senare i matchen skjuter samma spelare ett skott gentemot mitt lags mål varpå jag försöker täcka med min klubba, något som inte varit nödvändigt då bollen går i stolpen.

"Bra täckt, Eric!" ropar en av mina lagkamrater ut i tron om att jag faktiskt lyckats få undan bollen. Den anfallande spelaren som tydligen minns mig sedan fadäsen tidigare i matchen ser nu sin chans att inför samtliga närvarande göra bort mig för tid och evighet. "Han var inte på den, den gick i stolpen." stoltserar han. Jag undrar således om han inte tänkte på att denna kommentar framställer hans sikte i dålig dager. Han är alltså villig att erkänna att han missade målet bara för att få en chans att sätta dit mig, jag måste gjort ett ordentligt intryck i hans själ då han flagellerar sig själv tiotals gånger enbart för att jag skall få smaka ett rapp. Tänk vad fint det skulle varit om han istället inte sagt något. Både hans sikte och mitt försvarsspel skulle ha premierats. Visserligen under falska premisser, men då hade vi i alla fall haft en gemensam hemlighet som kanske kunde fört oss närmre varandra och i slutändan försonat oss.

Bloggen uppe igen

Efter smärre turer hit och dit är nu bloggen uppe igen. Denna gång för att stanna!!!

Krossade drömmar

Detta kan betraktas som ett enfaldigt försök till en ansökan angående tjänst vid Sportbladets rubrikavdelning. Enfaldigt då jag är medveten om att jag inte är värd att kampera samman med de knivskarpa hjärnor som förgyller vår vardag, men jag skulle i alla fall vilja ge några alternativa rubrikförslag till artikeln behandlande det tyska landslagets utfall gentemot domaren Roberto Rosetti i EM-finalen:

"Risetti"
"Domarinsatsen gick åt pipan"
"Ballack i utspel mot domaren"
"Spansk wienst tack vare Rosetti"
"Rosetti tor(r)des inte blåsa mot Spanien"
"La(h)m insats av Rosetti, anser tyska backlinjen"
"Mertesucker & co. blåst på finalvinst av Rosetti"

Ja, sådär kan jag hålla på ett tag, men jag inser att jag bara gör bort mig då jag för evigt är chanslös gentemot det Ramelska arv som huserar i Sportbladets korridorer.

Socialt spel

Skådeplats: Strax utanför Akademibokhandeln, Studenternas hus, Karlstad. Jag går förbi ett bås med telefonförsäljare.

-Försäljaren: Ursäkta, har du tid ett tag?

Jag: Nej tack, jag är inte intresserad.

Försäljaren (bittert): Nähä, skit i det då.

Min fråga är den: Var det inte precis det jag gjorde? Min intention var att skita i honom, mitt företagande syftade till att skita i honom och även att göra honom medveten om att jag just sket i honom. Framgick inte detta klart och tydligt för honom utan att han var tvungen att återigen bekräfta det för sig själv eller är det så att truismer utan min vetskap blivit en modern form av förolämpning? Jag måste komma ihåg att fråga honom nästa gång.

Besvikelse

Att bero på historier från Hamnkioskkön: I lördags stod jag och fyra vänner i kön då två personer kommer upp bakom oss väntandes på sin tur. Då jag får höra att att de talar engelska med varandra utbrister jag mycket hörbart gentemot mina vänner: "Tycker ni att vi ska sätta oss på bryggans KANT och äta glass."
Jag vet, visst var det både välfunnet och klädsamt? Men det häpnadsväckande infaller att ingen reaktion infinner sig vare sig från engelskt eller svenskt håll. Jag drar givetvis som slutsats att humorn är död. Detta grundar jag också på att mitt sällskap en kvart tidigare mottagit skämtet "- You look awful. - No, I'm stupfull." med öppna armar.

Män och barn köper grillat

Skådeplats: Kön till Hamnkiosken i Mariestad, söndagen 29 juni.

Långa och sega köer borgar för iakktaganden av människor och dess förehavanden. Längst fram i kön till Hamnkiosken ser jag ett sällskap bestående av fyra medelålders till synes mycket svenska män. Med sig har de varsitt barn i åldrarna 8-10 år som av sina utseenden att döma ter sig vara av asiatisk härkomst. Givetvis förundras man (jag) då av tanken hur denna skara kommit samman.
Efter moget reflekterande har jag kommit fram till att det finns två alternativ att ta i beaktande.

1. Fyra män sitter i goda vänners lag en lördagkväll diskuterandes överbefolkningsbekymrena i Kina. Någon föreslår mest på tok att man borde göra en insats och adoptera ett kinesiskt barn i syfte att i alla symboliskt visa att man bryr sig. Gapskratt och syrliga tillmälen slungas först ut gentemot förslaget, men efter ett tag börjar man väga fördelar mot nackdelar och kommer fram till att det hela kanske ändå inte är så dumt.- Ja, men om du gör det så gör jag det också? bjuder en av männen upp.- Samma här, om ni gör det så lovar jag också att göra det, fortsätter en annan med relativt förtroendeingivande stämma.etc. etc.08:00 på måndagmorgonen rullar en blå Volvo in på adoptionsbyråns parkering.

2. Samtliga fyra män har lyckats få till det med samma asiatiska kvinna och passar på att spendera sin pappatid i grupp då de trots allt "drivs av liknande intressen" som de så skämtsamt internt brukar skandera.

Det är svårt att veta vilket av alternativen härovan som är det korrekta. Det enda man med säkerhet kan säga är att det inte kan förhålla sig på något annat vis.Då jag satt och reflekterade över detta slog det mig plötsligt att det är just såna här historier en blogg bör innehålla, och här är jag nu, bara några timmar senare! Jag tackar den internationella konstellationen för inspirationen.