Dynga i sin renaste form

De flesta folkkära (svenska) figurer är av hävd och erfarenhet relativt motbjudande, men jag antar att man måste stå ut då de någonstans fyller en funktion av att hålla folk nöjda och glada - om man nu finner det viktigt vill säga. Men någonstans måste gränsen ändå dras, någonstans måste en räddare i de förnuftigas nöd stiga fram och säga ifrån när det blir för pinsamt och motbjudande. Med risk för att upphöja mig själv till någon form av ledstjärna så har jag här tänkt ta upp fenomenet Björn Hellberg. Programmet "På spåret" kan jag tycka är ganska trivsamt, mycket tack vare sin distans till den vidriga käckhet som ofta annars råder inom svensk public service, men tyvärr måste man förstöra en av sina klart godkända produktioner genom att ta in denne Hellberg. Han har på senare år insett att människor fått en bild av honom att vara lite charmigt förvirrad, mycket på grund av hans nischer för bland annat tennis. Han har alltefter denna insikt missbrukat den bilden genom att skapa en överdriven karaktär av sig själv där han spelar på myten om "det missförstådda geniet" om man så vill. I "På spåret" drar han ofta långa haranger där han efter ett tag medvetet kommer bort sig i en reflektion och lämnar därefter ett simulerat förvånat ansikte som ett tecken för folks artiga applåder. Tyvärr inser inte vanligt folk att allting är ett skådespel för att skapa en större myt om hans egentligen totalt genomtrista person. Han är ute efter att epitera sig själv en lyteskomisk utstrålning men där man skrattar med honom snarare än åt honom, och det värsta är att folk sväljer det hela med hull och hår. Även om jag själv är stolt över att ha synat Hellbergs bluff så är det nästan så att jag hellre önskar att jag flutit med i massans hyllningar. Jag kan nämligen inte ens längre se åt honom utan att hårt blunda och högt skrika "Snälla, sluta, det är plågsamt att se!", för det är exakt så jag känner.
Jag ber att han ska se till sitt samvete, sluta upp att vilseleda folk och förvisa sig själv ut ur TV-historien för gott.

Tyvärr är det så att Hellbergs kändisskap inte slutar där. Han har dessutom lyckats med konststycket (vilket det minst sagt är med tanke på konkurrensen) att vara Sveriges genom tiderna sämsta författare. Moderna deckare är som vi alla är överens om den lägsta form av kultur som tänkas kan och därför kan jag redan där döma ut Hellberg som litterärt värdelös, men någonstans måste man också ha konkreta bevis. Jag har därför nu plågat mig igenom ett par av hans böcker, vilket jag för övrigt tänker kräva bragdmedalj för, och det är en helt otrolig upplevelse. Här nedan tänker jag ge ett par exempel på utdrag från dialoger i boken "Dominans".

Dialog 1:

Not: En pojke sitter i sitt rum. Hans far knackar på:

- Måste du alltid låsa om dig?
- Vad vill du?
- Det är telefon.
- Till mej?
(Håll i er, nu kommer det)
- Vem annars? Är du dum eller bara korkad? Varför skulle jag göra mej omaket att lägga ifrån mej kvällstidningen, lämna min bekväma fåtölj och gå upp för trappan för att hämta dej, om samtalet hade varit till nån annan? Kan du säga mig det?

Dialog 2:

Not: En poliskommisarie och en skolkurator samtalar:

- Men du kan väl åtminstone berätta om Sebastian och hans två vänner har varit här förut? Här hos dej.
- Jag vill så gärna hjälpa till, men ...
- Ifall du verkligen vill hjälpa till, svara då på detta: har du haft klagomål på dom?
(Följande är citerat rakt av från en officiellt publicerad bok, tro det eller ej)
- Jag överskrider nog inte mina befogenheter om jag besvarar den frågan jakande.

Jag har bara en sak att säga: Hahahahahahahahahahahahahahaha! Snacka om pretentiös inkompetens. Språket är rent ut sagt vidrigt genom hela böckerna och det är typiskt för en person som kan uttrycka sig korrekt men som är totalt talanglös då det kommer till att berätta en historia och återskapa autentiska situationer, något som ändå får anses vara primörer i ett författarskap.
Hellberg verkar dessutom vara sjukligt besatt av att skriva så till synes långa böcker som möjligt då han innan mer eller mindre varannan mening börjar ett nytt stycke, även då meningen i fråga besitter hundraprocentig relevans till den precis innan. På några ställen har han lyckats få in 13(!!!!) nya stycken på en och samma sida. Har jag fler än tre per sida då jag skriver så gör jag allt för att försöka sammanfoga texten bättre.

Jag har ingen bra slutsats förutom den att jag önskar att hela mitt liv varit en dröm varpå jag snart vaknar och inser att allting är exakt likadant som i drömmen förutom att Björn Hellberg aldrig existerat.