Katarsis

Detta är en relativt gammal historia, från en innebandyplan någonstans i Värmland. Undertecknad jagar en anfallande spelare som är på väg mot mål. Jag snubblar plötsligt till och flyger framåt varpå jag av misstag knuffar omkull den anfallande spelaren. Med visst dåligt samvete frågar jag om allt gick bra och ber så mycket om ursäkt. Den tydligen stötte anfallaren väljer att helt ignorera mig, både med blickar och ord.
Senare i matchen skjuter samma spelare ett skott gentemot mitt lags mål varpå jag försöker täcka med min klubba, något som inte varit nödvändigt då bollen går i stolpen.

"Bra täckt, Eric!" ropar en av mina lagkamrater ut i tron om att jag faktiskt lyckats få undan bollen. Den anfallande spelaren som tydligen minns mig sedan fadäsen tidigare i matchen ser nu sin chans att inför samtliga närvarande göra bort mig för tid och evighet. "Han var inte på den, den gick i stolpen." stoltserar han. Jag undrar således om han inte tänkte på att denna kommentar framställer hans sikte i dålig dager. Han är alltså villig att erkänna att han missade målet bara för att få en chans att sätta dit mig, jag måste gjort ett ordentligt intryck i hans själ då han flagellerar sig själv tiotals gånger enbart för att jag skall få smaka ett rapp. Tänk vad fint det skulle varit om han istället inte sagt något. Både hans sikte och mitt försvarsspel skulle ha premierats. Visserligen under falska premisser, men då hade vi i alla fall haft en gemensam hemlighet som kanske kunde fört oss närmre varandra och i slutändan försonat oss.